Detta är ett svårt inlägg att skriva och just nu vet jag inte om jag kommer publicera det. Det har varit svåra år för mig och jag har hela tiden skämts för hur allt blev.
Jag fick diabetes 2007 när jag började på Universitetet och redan innan det hade jag det jobbigt psykiskt, kom redan i tonåren. Detta gjorde inte saken bättre, jag kämpade på och avslutade min studier och tryckte bort allt det som var jobbigt. Minns att jag va långt nere redan då. Sen fick jag jobb i Säffle som lärare, orkade ingenting efter jobbet och jag mådde inte bra. När jag slutade där va det jobbigt men började på en förskola i Kil. Jag trivdes jätte bra och gick in i rollen som pedagog. Hemma däremot va jag helt slut och orkade ingenting. Jag mådde fruktansvärt dåligt och diabetesen krånglade. Jag va sjuk mycket med förkylningar, magsjuka , vinterkräksjuka osv. När "min" tjänst skulle ut och bli fast hoppades jag att ja skulle få den. Jag väntade på svar och ville verkligen stanna. Jag va inte sjuk lika ofta och trivdes jätte bra.
En dag när jag bytte blöja på ett barn kom chefen och jag frågade hur det gick med tjänsten.. Fick till svar:
"Kils kommun vill inte anställa dig för du har varit sjuk för mycket" "Du är utesluten"
Tårarna började rinna och jag kände hur ångesten växte inom mig men fick bita ihop! Jag blev helt knäckt av detta och minns ft hur mina kollegor kämpade för att jag skulle vara kvar. Även föräldrar ville att jag skulle stanna. Jag jobbade vidare där men hade tappat suget, va ledsen och det gjorde så ont när de intervjuade andra.
Det krossade mig, slog mig ner på knäna och jag visste inte hur jag skulle kunna stå upp.
Jag hatade mig själv, föraktade och skämdes för att de inte ville ha mig, att jag va värdelös och allt va så fruktansvärt mörkt.
Jag hade redan kontakt med allmänpsyk och fick gå dit oftare, greja med tabletter och jag blev sjukskriven. Jag ville ingenting, svarade inte i telefon, ville knappt träffa någon.. Min räddning på dagarna va Algot. Han gjorde att jag kom ut annars hade jag bara legat i sängen. Allt som annars kändes lätt och roligt va jobbigt och ångestladdat. Jag skuldbelagde mig själv, hatade att jag va "svag" och skämdes så fruktansvärt mycket.
Jag har sen tonåren haft ett självskadebeetende och detta förvärrades mycket denna punkt. Va lika illa om inte värre som när jag kom in till allmänpsyk.
Jag har varit sjukskriven i över 2 år och jag ser framstegen som jag har gjort med hjälp av tabletter, samtal, familj, KBT, hundarna och vänner. Erik är det största stödet och jag förstår inte hur han orkade/orkar.
Idag har jag börjat arbetsträna på ett hunddagis, vilket jag trivs jätte bra med men är fruktansvärt rädd för framtiden.. Vem skulle någonsin vilja anställa mig? Jag som är så värdelös.
Idag mår jag bättre men i perioder är det sämre igen, idag är en sån dag. När jag inte vill, orkar eller bryr mig om något. När tårarna bara vill rinna och känslan att vilja krypa ihop till en boll och bara försvinna en stund.
Detta är bara kort om denna perioden av mitt liv, finns så mycket inga vet. Erik brukar säga att jag tar på mig en mask utanför hemmet, där ingen ser mitt inre. Fast när jag kommer innanför dörren försvinner masken och Erik får se den nakna sanningen.
Det går framåt och det är det viktigaste även om vissa dagar är fruktansvärt mörka. Jag har hört så mycket ord dessa år som har gjort mig ledsen och sett ner på mig själv ännu mer. Att man är "lat" , svag och att man borde dölja vissa delar. Jag tänker inte dölja något längre, se ner på mig om ni vill! Detta är jag och mitt liv, inget jag kan förändra.. Bara kolla framåt och fortsätta arbeta med mig själv!