lillirose

Vi pratade om det igår, hur man förändras, utvecklas och faller tillbaka. Jag har sedan tonåren haft problematik med psyket men det blev värre med åren.

Jag försöker minnas vem jag var innan jag föll ner i mörkret. Jag läser på bloggen, ser tillbaka och ser stora skillnader. Jag gjorde så mycket och hade en annan energi. När jag mådde som sämst fanns inte Malin kvar.. va som någon slet ut den jag var för att ersätta det med ett skal. Ville inget, orkade inget och drog mig undan i min egen bubbla. Fanns vänner som under denna tiden sakta men säkert försvann, jag kunde inte finnas där som förr och då va jag inte lika viktig. De som stannade finns kvar än idag och jag älskar dem!! Skulle gå igenom eld för dem!!

När jag va som sämst gick jag hos en kurator, hon sa att hon inte kunde hjälpa mig mer och att jag behövde en annan typ av vård. Jag vet idag att Psykakuten inte ger långvarig hjälp men det va dit jag ringde när jag behövde hjälp som mest. Det samtalet knäckte mig, jag orkade inte kriga eller bry mig längre. 

Viktiga delen av samtalet: 

- Vill du ta livet av dig? 

- Nej men jag vet inte hur jag ska orka leva. (Jag)

- Då får du höra av dig när du vill ta livet av dig.

 

Är det så det ska vara? Säger inte att alla är såna men det gjorde så ont, hela jag va i panik och jag slogs ner totalt. Jag har tur som har familj som stöttar mig. De kunde kriga för mig och tillslut hamnade jag på Allmänpsyk. Där fick jag träffa en sköterska, göra tester, fylla i papper och få mediciner. Jag fick mot depression, ångest och sömnen. Fick också papper om ADHD som också knäckte mig.. Jag kunde väl inte ha det ??? Jag är inte impulsiv, inte överaktiv osv. Dock läste jag om nyare forskning som handlade om ADHD inriktat mot kvinnor vilket stämde väldigt bra. Vet fortfarande inte om jag har ADHD men äter mediciner för det. Som en sköterska sa:

" All den rastlösheten, oron, aktiva delen behöver inte märkas på utsidan"

I mitt huvud går det alltid mycket tankar.. rörigt och jävligt. Arbetar med det varje dag. Mer om det någon annangång.

Som jag började skriva.. jag tappade mig själv, började äta massa tabletter och va mycket förvirrad. Idag vet jag inte riktigt vem jag är.. Jag saknar den gamla Malin satidigt som jag inte kan relatera till henne längre.. Va sålängesedan.. Jag äter tabletter för att stabilisera humöret, så att jag inte sjunker alltför djupt men heller inte alltför högt. De fungerar bra men många gånger har jag svårt att känna lyckan, glädjen och att vara allmänt positiv. De har gjort mig gott men samtidigt tagit ifrån mig delar av mig själv. Men jag fungerade inte som människa utan dem.. Så vad finns det att välja på?

Finns så mycket att skriva men just nu tog orken slut. Jag vill att ni ska lyssna på en låt.. lyssna på texten.. Den stämde in på olika sätt.

 

 

 

Tänk på att ALLA människor har sina problem, sin ryggsäck, döm inte !!

Detta är ett svårt inlägg att skriva och just nu vet jag inte om jag kommer publicera det. Det har varit svåra år för mig och jag har hela tiden skämts för hur allt blev.

Jag fick diabetes 2007 när jag började på Universitetet och redan innan det hade jag det jobbigt psykiskt, kom redan i tonåren. Detta gjorde inte saken bättre, jag kämpade på och avslutade min studier och tryckte bort allt det som var jobbigt. Minns att jag va långt nere redan då. Sen fick jag jobb i Säffle som lärare, orkade ingenting efter jobbet och jag mådde inte bra. När jag slutade där va det jobbigt men började på en förskola i Kil. Jag trivdes jätte bra och gick in i rollen som pedagog. Hemma däremot va jag helt slut och orkade ingenting. Jag mådde fruktansvärt dåligt och diabetesen krånglade. Jag va sjuk mycket med förkylningar, magsjuka , vinterkräksjuka osv. När "min" tjänst skulle ut och bli fast hoppades jag att ja skulle få den. Jag väntade på svar och ville verkligen stanna. Jag va inte sjuk lika ofta och trivdes jätte bra.

En dag när jag bytte blöja på ett barn kom chefen och jag frågade hur det gick med tjänsten.. Fick till svar:

"Kils kommun vill inte anställa dig för du har varit sjuk för mycket" "Du är utesluten"

Tårarna började rinna och jag kände hur ångesten växte inom mig men fick bita ihop! Jag blev helt knäckt av detta och minns ft hur mina kollegor kämpade för att jag skulle vara kvar. Även föräldrar ville att jag skulle stanna. Jag jobbade vidare där men hade tappat suget, va ledsen och det gjorde så ont när de intervjuade andra.

Det krossade mig, slog mig ner på knäna och jag visste inte hur jag skulle kunna stå upp.

Jag hatade mig själv, föraktade och skämdes för att de inte ville ha mig, att jag va värdelös och allt va så fruktansvärt mörkt.

Jag hade redan kontakt med allmänpsyk och fick gå dit oftare, greja med tabletter och jag blev sjukskriven. Jag ville ingenting, svarade inte i telefon, ville knappt träffa någon.. Min räddning på dagarna va Algot. Han gjorde att jag kom ut annars hade jag bara legat i sängen. Allt som annars kändes lätt och roligt va jobbigt och ångestladdat. Jag skuldbelagde mig själv, hatade att jag va "svag" och skämdes så fruktansvärt mycket.

Jag har sen tonåren haft ett självskadebeetende och detta förvärrades mycket denna punkt. Va lika illa om inte värre som när jag kom in till allmänpsyk.

Jag har varit sjukskriven i över 2 år och jag ser framstegen som jag har gjort med hjälp av tabletter, samtal, familj, KBT, hundarna och vänner. Erik är det största stödet och jag förstår inte hur han orkade/orkar.

Idag har jag börjat arbetsträna på ett hunddagis, vilket jag trivs jätte bra med men är fruktansvärt rädd för framtiden.. Vem skulle någonsin vilja anställa mig? Jag som är så värdelös.

Idag mår jag bättre men i perioder är det sämre igen, idag är en sån dag. När jag inte vill, orkar eller bryr mig om något. När tårarna bara vill rinna och känslan att vilja krypa ihop till en boll och bara försvinna en stund.

Detta är bara kort om denna perioden av mitt liv, finns så mycket inga vet. Erik brukar säga att jag tar på mig en mask utanför hemmet, där ingen ser mitt inre. Fast när jag kommer innanför dörren försvinner masken och Erik får se den nakna sanningen.

Det går framåt och det är det viktigaste även om vissa dagar är fruktansvärt mörka. Jag har hört så mycket ord dessa år som har gjort mig ledsen och sett ner på mig själv ännu mer. Att man är "lat" , svag och att man borde dölja vissa delar. Jag tänker inte dölja något längre, se ner på mig om ni vill! Detta är jag och mitt liv, inget jag kan förändra.. Bara kolla framåt och fortsätta arbeta med mig själv!

Blir så trött över att behöva jaga läkare eller annan kunnig personal.. Det måste ju finnas bättre system så att de inte ska behöva slita ihjäl sig! Ringde till min vårdcentral.. igen och de har inte tid.. vet inte vad jag ska göra riktigt.. åka in akut har jag ju redan gjort och det gav inget ! Pratade med min diabetessköterska, var skönt att höra en vänlig själ som tog mig på allvar. 

Det har varit och är väldigt tufft just nu. Jag har yrsel, huvudvärk och illamående varje dag.. på kvällarna blir det värre.. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Har varit inne på akuten före jul men de hittade inget allvarligt fel.. kollade massa grejer. De misstänkte annorlunda migrän.. då hade jag haft det tre gånger.. Nu har jag det varje dag.. Något är fel och det tär på mig.. 

Ringde läkaren igår.. han visste inte vad han kunde göra.. ställde lite frågor och sa att han kunde träffas tidigast den 19/1.. Jag tror inte att jag eller min kropp kommer att orka må såhär så länge! 

Tiden bara springer iväg.. Idag fyller jag 26 år och Erik och jag har varit tillsammans i 8 år! Svårt att greppa om jag ska vara ärlig. När jag var yngre trodde jag att livet skulle se annorlunda ut i denna ålder. Fast vad gör det, har så mycket kärlek i mitt liv, underbara människor kring mig och jag är lyckligt lottad! 

 

Ja.. vad har egentligen hänt under året.. Det är svårt att minnas allt.. men några glimtar kan jag ju ge! 

Algot fick mig att få ett helt annat hundliv, jag har träffat vänner för livet genom honom. Som ger stöd, skratt och som jag inte kan tänka mig vara utan! Jag kommer aldrig släppa dessa underbara människor och hundar, de är en så stor del av mitt liv! 

I fredags fick världens goaste och snällaste hund somna in. Älskade Grace kommer att vara fruktansvärt saknad. Jag minns fortfarande när de började prata om att skaffa hund, jag var lyrisk. När vi hämtade henne klickade det på en gång, hon satte sig vid bilen, hon skulle med Anne och Stig hem! 

Hon var så underbart go och jag tränade med henne, sitt, tass, ligg och andra saker. Vi hade jätte roligt tillsammans, hon var den första hunden jag levde tillsammans med. Jag kommer aldrig att glömma denna fantastiska hund som har gett så mycket glädje ! <3 

Vi lämnade 2013 bakom oss, alla sorger, problem helt enkelt det vi ville glömma genom att skicka iväg det i luften. Vi skrev våra önskningar inför 2014, vad vi vill ha ut av detta nya år! Det var en stark upplevelse... 

Nu är julafton här, är lite konstigt då vädret är av sorten höstdag! Men igår firade vi jul med Anne och Stig, jätte mysigt. Vi åkte dit vid ett och åt julbord, himmelskt gott! Under dagen och kvällen spelade vi "Så det kan låta", "hjärnsläpp" , triss och färg och plump! Det var jätte roligt. Självklart öppnade vi paket, fikade och myste tillsammans! Jag blev jätte glad när Anne och Stig gillade våra julklappar så mycket <3 Det betyder mycket ! 

 

I onsdags var jag på hundpromenaden och när jag kom hem hade Erik verkligen gjort grejer! I år kände vi att vi inte hade plats för någon julgran så jag la ner helt, inga tomtar.. inte så mycket jul med andra ord här hemma! Jag älskar att ha julgran men kände att jag inte hade orken att flytta runt saker och greja. Så vad tror ni inte att Erik hade fixat tills jag kom hem??? 

Jo han gjorde våran lägenhet julfin! Jag kan inte beskriva med ord hur mycket jag älskar denna man, han är så underbart snäll, go och omtänksam!! <3 

 

Begravningen var intim, vacker och prästen gjorde ett jätte bra jobb. Hans tal var personligt och allt han sa stämde så bra in på farfar och hans liv. Jag läste upp det jag skrev på bloggen när jag fick veta att han hade gått bort, det var jobbigt men jag ville läsa det för farfar <3 

Idag ska vi ta farväl av farfar, hans begravning äger rum idag. Det är med blandade känslor jag gör mig iordning inför detta. Jag har kommit till den insikten att han har det bättre nu, hos farmor, att de vakar över oss tillsammans. Det är ändå ledsamt att behöva inse att han faktiskt är borta, det blir verkligt nu... 

Detta blir som ett sista farväl av farfar på jorden, men i minnet och i hjärtat finns han alltid kvar, det kan ingen ta ifrån mig <3 

fyller år idag! Hipp hipp hurra! 

 

Nu är jag faktiskt ledsen på detta, på min kropp och arg på diabetesen! Jag vaknar på nätterna med högt blodsocker och får inte ordentlig sömn. Svettas och har ont i magen.. hatar detta. Igår innan jag gick och la mig låg jag på 9 i blodsocker. Sen inatt vaknade jag av att jag behövde kissa, och kollade då sockret som låg på 14.9. Jag tog inga extra enheter då eftersom jag trodde att det skulle sänkas till morgonen men så fel jag hade! 

När jag gick upp och skulle äta frukost kollade jag sockret innan som visade 23.9 ! Mådde illa och hade svårt att äta just då. Pumpade i 15 enheter för att få ner sockret, detta hjälpte till viss del.. Två timmar senare låg jag på 14.8 och nu på 14.6. 

 

Jag är med i en diabetes sida på Facebook där man kan dela sina tankar, få stöd och ge tips. Läser flera gånger i veckan om människor som är förtvivlade, ledsna för att deras värden ligger för högt. Jag känner igen mig i deras ord, för att leva med en kronisksjukdom är inte lätt. 

Diabetes är så mycket mer än "att bara ta sprutor", det kräver en evig planering. Så som: 

Det är bara en del frågor man dagligen måste ställa sig och ta reda på. Eftersom blodsockret blir påverkat av så många saker är det svårt att alltid ha koll. Har du tränat blir du lägre efter några timmar, är du stressad påverkas sockret av detta.. Ja listan kan göras lång. 

 

Hurra för mamma som fyller 50 år idag! 

 

Idag va det riktigt kallt ute när jag körde Erik till skolan, 2 grader och is på rutorna och frost i gräset. Snart dags att ta fram vantar och mössa tror jag! Kollade igenom lite bilder och hittade lite på mig och Erik, är tyvärr inte med så ofta på kort tillsammans men ändå;P 

 De två första korten är från 2006, den ena från Göteborgsresan vi gjorde tillsammans i början av förhållandet, det andra från ett släktkalas.