Gammalt inlägg!
Hittade ett gammalt inlägg om en promenad som väckte massor av tankar. Var år sedan jag skrev detta men ändå finns bitar av det kvar i mitt liv...
När vi gick en bit vände jag mig om och kollade på vägen jag nyss gick på. Biten jag redan hade passerat. Jag tänkte på vad långt jag har gått för att komma dit jag är idag. Vilka val jag har gjort, vilka stunder jag har upplevt. Minns så många underbara, fascinerande, minnen, jag minns också de hemska, de jag vill glömma men det kan jag inte. De har en del i mitt liv och det måste de vara annars hade jag aldrig blivit den jag är idag. Alla val jag har gjort har fört mig hit, till just denna stund. Livet kunde ha sett mycket annorlunda ut om jag valt en annan väg, kanske aldrig hade träffat Erik då. Jag hade kanske levt i det jag gjorde när jag var i tonåren. Men jag valde rätt. Andledningen till at jag kände att jag behövde tänka, att jag behövde stöd är för att jag står vid två vägar, vilken ska jag ta ? Jag vet svaret men jag vet inte om jag orkar acceptera.
Jag måste förstå att jag inte är som alla andra, att jag inte kan göra som
jag gjorde för 2 år sedan. Så som jag gjort i hela livet. Nej jag måste acceptera
att jag är annorlunda, att alla mina små val jag gör varje dag drabbar mig. Oftast till det negativa.
Vad händer om jag inte kan acceptera att jag är sjuk? Att jag har en kronisk sjukdom som
aldrig försvinner. Kommer jag dö för tidigt pga av det? En person sa till mig en gång: "Eller så kommer du dö av misssköt
socker." Jag missköter mig inte, jag försöker allt jag kan just nu!
Det är inte så lätt när jag inte vill inse att jag inte kan leva normalt, jag kan bara inte det.
Jag står inför valet att ge allt, all min energi, hur blir jag då? orkeslös när
alla mina krafter rinner ifrån mig? Blir jag samma person om jag lägger ner mitt liv
på min sjukdom? Jag vet inte har inga svar, har bara ett val som jag inte kan komma undan.
Kan jag acceptera och bli "vän" med min sjukdom?
I hope , i want, but i dont know...
Kommentarer
Trackback
