När jag var mindre..
Jag var tvungen att lära mig alla glosor innan jag fick smaka ostbågar. Jag som inte var lika duktig fick inte äta så många. Jag har alltid sett det fina i mina vänner men aldrig i mig själv, det är en svaghet jag har.
Jag är rädd att hamna utanför och vara ensam, utan vänner. När jag var mindre umgicks vi tre tjejer ganska mycket. Jag fanns alltid där när de behövde det, lyssnade pratade, precis som nu. Men jag minns hur utanför jag kände mig, jag kunde komma fram till dem och fråga vad de pratade om. "inget speciellt" Ändå så tystnade de när jag kom. Jag kände mig alltid som tredje hjulet och det sitter tyvärr kvar i mig. Så jag är fortfarande rädd för att bli bortglömd, för jag ser inte varför mina vänner vill ha mig som vän. Om de träffar andra som är bättre kanske de inte behöver mig. Detta är mina inre problem som jag måste arbeta med men ibland sitter det kvar så hårt.
Jag ber om ursäkt till två personer, eftersom en liten sak blev stor, men nu kanske ni förstår att jag inte menade något illa. Jag har saker i huvudet som vill ut. Jag har också rädslor. Jag är inte så stark som jag kan försöka att vara.
Love <3
Allt var på ett annat vis förr. världen var på något vid mycket mindre.. jag kände mig väldigt utanför och ensam när jag gick på låg o mellanstadiet.. Men barn är barn och något litet kan/kunde bli väldigt stort utan anledning. och alla vill vara alla till lags.. men vänner är vänner, vara sig de är bästa vänner eller bekanta. eller bekanta som blir bästa vänner.. men en vän är en vän
Jag vet precis hur du menar. Men Malin, även om vi inte känt varandra länge eller känner varandra väldigt väl så är du en utav dom trevligaste människor jag har träffat och jag hoppas du vet om det, för det är en väldigt ovanlig men underbar sida hos en människa, du är snäll och givmild och det ska du vara stolt över! Så fortsätt vara en sådan underbar människa som du är!
