Från hjärtat!
Jag va så rädd innan jag skrev det förra inlägget. Vad kommer folk att tycka? Kommer de döma mig? Jag har blivit dömd många gånger pga min psykiska ohälsa, ord som har sårat så fruktansvärt mycket.
När jag har läst era kommentarer fylls hjärtat med kärlek, jag får tårar i ögonen när jag läser det ni har lagt ner tid för att skriva. Jag har väldigt svårt att ta till mig positiva saker om mig själv fast jag försöker få in varje ord som ni har skrivit!
Mitt mående hoppar upp och ner, jag visar oftast inte hur jag egentligen mår. Men nu vet ni, nu förstår ni varför jag ibland drar mig undan. Inte orkar ses. Jag får ångest när det är för mycket ljud, människor, stimm men allt det är lättare att hantera när mina hundar är med. Då hamnar inte fokus på mig utan mer på dem!
Som jag skrev i mitt förra inlägg, Algot har varit min räddande ängel. Utan honom vet jag inte alls vart jag hade varit idag. Hundarna dömmer aldrig, de struntar i hur jag ser ut och om jag har riktigt dåliga dagar. När tårarna rinner och paniken sprider sig i kroppen finns de där, slickar mina tårar och lägger sig riktigt nära. Det ger en trygghet som ingen människa kan ge. Så villkorslöst och underbart!
Det finns så mycket att skriva om men det blir inte idag. Hur resan har varit, de tuffaste stunderna, det jag ångrar, processen framåt och hur jag utvecklas som person. Att arbeta med mig själv är det tuffaste och energitömmande jag gjort. När man föraktar sig själv, skäms över sig själv, hur ska man hitta tillbaka till att älska sig själv?
Jag är långt ifrån att älska mig själv, därför är det svårt att ta tillsig av den kärlek jag får.
Jag vill verkligen TACKA er !!!
För erat stöd, för eran omtanke och för att ni inte dömer mig!!!
Kommentarer
Trackback
