Diabetes dagen!
Idag är det Internationella Diabetesdagen, det vill jag ju självklart skriva lite om. Jag fick min diabetes 2007, och den dagen glömmer jag aldrig. Allting började med att jag i slutet av sommaren fick en magbakterie som gjorde mig helt utslagen i två veckor. Jag fick inte behålla någon mat och jag var liggande i soffan/sängen. Jag gick ner 12 kilo under dessa två veckor. Jag har ett tydligt minne från att mamma fick hjälpa mig att duscha, under den tiden fick jag lägga mig ner i badkaret för att orka sitta upp. Det var ett rent helvete.
När jag hade frisknat till började jag på Universitetet för att starta min utbildning till lärare. Jag var fortfarande underviktig och hade inte alls samma energi som innan. Tillslut började jag gå upp i vikt igen.. Men efter någon vecka gick jag ner igen. Jag var fruktansvärt törstig, kissade mycket och orkade inte med de vanliga sakerna som innan. Jag tänkte inte så mycket på det, visste inte symptomen på diabetes då. En lördag när jag varit ute med klassen och festat, så morgonen därpå orkade jag inte upp ur sängen. Erik ropade på mig flera gånger att det var mat men jag somnade om hela tiden. Då ringde jag mina föräldrar som bokade en tid på sjukhuset på måndagen i Kristinehamn. Jag åkte med bussen och skulle gå hem därifrån, men jag orkade inte och fick gå upp till mammas jobb för att vila mig på vägen. Den synen av mig som de mötte tror jag aldrig att de glömmer på salongen...
Mormors pojkvän Egon kom och hämtade mig och skjutsade upp mig till sjukhuset och där mötte pappa upp mig. Jag fick ta prover och jag kände någonstans inom mig att något var fel, men jag kunde inte drömma om att jag skulle ha diabetes. De kom och hämtade oss och jag fick svaret att mitt blodsocker låg högt och att jag skulle in akut till Karlstad. Jag ville inte åka ambulans och jag ville att både mamma och pappa skulle vara med mig så vi åkte hem till huset. Tårarna bara rann och allt kändes overkligt. Sen när mamma kom hem så åkte vi till akuten där de fått min remiss. Vi satt i väntrummet men där orkade jag inte vara utan fick en säng på avdelningen så jag kunde sova.
(Denna bild är inte från tiden då jag blev inlagd, utan krångel med diabetesen senare)
Jag sov av och till samtidigt som personalen satte in dropp, tog prover och grejade runt mig. Allting från den kvällen är suddigt i mitt minne, jag var inte helt närvarande just då. Det jag minns var när läkaren tog blodprovet första gången i handleden, fy f'n vad ont det gjorde. Det gör det fortfarande men den kvällen var värst!
Jag hamnade på en avdelning och Erik fick sova över hos mig. Minns det sp väl, de kom in med Paj till mig. Vid den tidpunkten hade jag massa dropp och de kollade mitt sockervärde varje timme för att se hur det låg. Det var otäckt, jag var ledsen men samtidigt så dålig att jag inte orkade bry mig så mycket vid den tidpunkten.
Det var alltså så jag fick reda på att jag fått en kronisksjukdom. Minnena från tiden där glömmer jag nog aldrig. Har inte varit så sjuk som jag va då någonsin i livet.
Denna dag vill jag bara säga till er diabetiker:
Va starka, fortsätt kämpa och bra jobbat!
Kommentarer
Trackback
