lillirose

Insulin och stresshormoner är varandras motståndare. Insulinet sänker blodsockerhalten och stresshormonerna höjer den. Vinner stresshormonerna över insulinet produceras syror, så kallade ketoner. Vid typ 1-diabetes kan förhöjda nivåer av ketoner leda till ett allvarligt akut tillstånd, ketoacidos. Vid typ 2-diabetes händer det sällan.

Ketoner är ett bränsle som bildas när kroppen har brist på insulin. Då släpps inte sockret in i cellerna och blodsockernivån blir hög ute i blodbanan. I det läget rycker stresshormonerna in för att skaffa annan energi till cellerna. Kroppen börjar bryta ned fett och när fettet kommer ut i blodet omvandlas det till ketoner.

http://www.ssdf.nu/tidningen/artikel.php?id=231

Det var lätt att få tag på rådgivningen och jag gillar verkligen att de har bytt till ett kort och enkelt nummer : 1177 :) Så hon sa att jag skulle efter att jag berättat situationen att jag skulle stanna hemma om jag inte spydde eller att det blev värre på något annat sätt. Pust , skönt jag gillar inte riktigt att åka in , påminner så mycket om första veckan jag var inlagd! Så jag och erik skulle ställa klockan några gånger på natten och kolla hur sockret låg då. Och det gjorde vi, 19.2 och 18 var det vid klockan 6 på morgonen. Inga bra värden då inte. Vid 8 så åt vi frukost och sen somnade jag igen . Var trött hela dagen och det kändes verkligen inte alls något bättre, fortsatte att höja mina enheter när jag åt och jag åt Bra mat. Definitionen på bra mat kan ju variera men jag åt som de pratade om på sjukhuset. Endast sån mat hela dagen! :) äter faktiskt bra mat annars med , alltid sallad till och jag dricker inte nån dricka ;P Så på morgonen/förmiddan hade jag fortfarnade den första ketonmätningen. Så den blev inte bättre men inte sämre heller. Men jag blev däremot sämre, låg bara igen och sov. sen på kvällen efter maten låg jag på 23 och då kollade jag ketonerna igen. Då var det inte lika bra, det hade höjts ett steg , och jag fick lite smått panik. Då var det på 3 av fyra grader av ketoner i blodet :/ Så jag ringde återigen rådgivningen och hon sa ungefär : åk in till akuten nu. 

Så jag började gråta när jag satt i soffan och mumlade till Erik: 

- Jag vill inte ! 

Men jag hade inget val, var ju tvungen, var bara att ta på sig kläderna och kolla så att jag hade med mig allt i handväskan. Fick genast ont i magen och paniken var ett faktum. De flesta av mina närmaste som hade hört av sig under dessa dagar visste att jag var dålig så jag skrev eller ringde till dem och berättade att vi skulle till sjukhuset! Och jag ringde självklart till mamma och pappa! Mamma frågade om hon skulle komma men jag sa att det inte behövdes eftersom Erik var med mig! Familjen bor ju 4,5 mil bort också! Så vi åkte dit, kom fram och hittade parkering med en gång, vet inte vad klockan kan ha vart då men det var någon gång på kvällen! Så vi satte och i väntrummet och tog en nummerlapp. När vi kom in sa den trevliga tjejen att vi skulle få komma in på en gång, så hon öppnade åt oss till det andra väntrummet som fanns där och vi kan inte ha suttit mer än 5 min innan en sköterska kom och ropade upp mitt namn. Vi fick rum nummer 7 . Det första som jag fick göra var att ta ett urin prov. Stod utanför en toalett i en kvart men det kom aldrig ut någon så jag fick direktiv till en annan toalett! Så sen var det fixat. Gick ju runt där en sväng så man fick ju se en del. Låg människor i sjukhussängar i korridorer, en medelsålderskvinna hade dropp. Annars var det mest äldre. En tant började prata med mig utanför toaletten , hon ville åka hem, men det fick hon inte eftersom hon var ensam. Det förstår jag och hennes son ville att hon skulle stanna, problem med ryggen hade hon. När jag hade kissat i muggen, tryckt ut det lilla som fanns kvar så gick jag tillbaka. Vi väntade då i rummet i ungefär en 45 minuter men det kändes som en kvart. Erik satt och pratade med mig hela tiden så. 

Sen knackade det på dörren och en annan sköterska kommer inte och presenterar sig, minns inte ens namnet. Blev så chockad när hon kommer in och berättar att hon måste ta prover i artären. Och detta görs i handleden och JAG HAR GJORT DET FÖRUT. Tankarna snurrade i huvudet, hade lust att kuta därifrån för det gjorde såå ont sist , och på köpet är jag väldigt spruträdd. (mina egna sprutor jag tar är okej) Tårarna började rinna återigen men jag försökte verkligen lugna ner mig, hon började känna på handleden och mojsa runt. Jag kollade inte ens på henne bara på Erik. Sen så började jag prata och prata och prata! Om allt bara för att inte tänka på sprutfan som skulle in i mig. Men det hjälpte ju inte alls det för hon körde in sprutan och det gjorde inte såå ont som jag hade räknat med. Men det gjorde det ju lite. När jag trodde att det var över och fick ett litet lyckorus i kroppen så sa hon: 

- Tyvärr jag träffade inte rätt, fick ut blod men det var inte rätt blod. Jag får prova i andra handleden. 

Ni kan ju tänka er hur ja greagerade då, nej nej nej , men hon fick ju göra det och erik klappade på mig hela tiden. Han var en trygghet som gjorde att jag faktiskt klarade det, nu hamnade hon rättkan jag lova för fyyyy fasiken vad ont det gjorde alltså!!! Tårarna rann igen och jag försökte prata om något annat! Men smärtan gick inte att komma ifrån, någon annan som har tagit i handleden?? Och sen när hon var klar förklarade hon för oss att hon var rätt med hon fick inget blod. Hon var tvungen att hämta läkaren! När hon gick bröt jag ihop, jag fick panik och sa det till erik: 

- Jag klarar det inte igen, hon har ju stuckit i båda! VILL INTE!!!!!!!! 

Sen kom läkaren en ung man som var jätte trevlig och sköterskan hade redan berättat att jag var sprut rädd. Tur det, vi pratade lite först sen kom han in med sprutfan igen , han sa att han alltid lyckades på första försöket så jag fick hoppas på det. Smärta ännu en gång men nu lyckades han! Tog några bilder på handleden dagen efter syns inte så bra men här är de i allafall : 

Det kanske inte ser så farligt ut men fy vad ont det gjorde. Sen kom sköterskan in igen och skulle tömma rör ur armen , första gången jag kände vilken barnlek. Det går bra bara det är i armen och det gick prima. Hon tömde några rör sen var det baar att vänta på resultatet. Erik smögfram mobil kameran när alla hade gått ut och tog två bilder på mig ;P 

Efter detta gick jag ut och ringde mamma och berättade läget och att läkaren trodde att jag inte behövde läggas in. Men att han inte var säker. Sen gick vi tillbaka och läkaren kom vid halv två och sa att Jag kunde åka hem men jag bar tvungen att prata med diabetessköterskorna dagen efter och kolla sockret hela tiden eftersom vi inte riktigt visste varför det blivit som det var då. Så jag var lättad att få åka hem igen! När vi kom hen åt vi lite och sen somnade si som stockar och vaknade morgonen därpå och åt frukost. Ketonerna var då borta men jag hade mycket socker i urinen kvar. Det var påväg att bli bättre ! Nu har det fortsatt gå åt rätt håll igen, insulinen tar nu och jag får ett mycket bättre blodsockervärde! Usch vilken jobbig vecka det har varit! 

HAR BARA EN SAK KVAR ATT NÄMNA , GUD VILKA UNDERBARA MÄNNISKOR JAG HAR I MIN NÄRHET SOM BRYR SIG OCH STÖTTAR I ALLA VÄDER! JAG BLEV STOLT ÖVER DEM ALLIHOPA, TROR ATT NI VARJE PERSON VET VILKA JAG PRATAR OM! jAG VET VILKA MAN KAN LITA PÅ OCH SOM ALLTID STÄLLER UPP!!!!!!!! JAG FINNS HÄR FÖR ER MER , STORA VARMA KRAMAR TILL ER !!!!! <3<3<3